Har du sett ett YouTube-klipp där någon i mycket lågmäld ton berättar om sin nagellackssamling? Eller stryker med sina naglar på anteckningsbok? Krattar sin lilla zen-trädgård? Eller en video där någon läser en tidning, prasslar med densamma, och gör korta utläggningar om innehållet? Då är det stor sannolikhet att du har tagit del av en ASMR-film. Tanken med dessa filmer är att de ska kunna stimulera ett pirr i hjärnan hos den som tittar. Ljuden och de långsamma rörelserna i filmerna kallas för triggers.
ASMR är en omdiskuterad vetenskap, eller kanske hobbyvetenskap är en mer korrekt benämning, och alla människor får inte den känsla av pirr och välbehag. Jag ska villigt erkänna att min hjärna inte svarar på det sätt som det är tänkt. Det kan också vara så att jag inte sett filmer med triggers som korresponderar med min hjärna…
MEN jag är tycker ändå om att kolla på dessa klipp.Det som fascinera mig möda och kreativitet som ligger bakom dessa filmer. Att bara ha den uthålligheten att prassla, viska eller trumma med naglarna i sådär 20-25 minuter. Eller att lika länge röra läpparna så att olika diskreta smackande ljud uppstår. Jag kan också känna ett visst lugn infinna sig då jag tittar på vissa av filmerna.
Sök på ASMR på YouTube, det finns några filmer att välja bland!
När man skriver en uppsats är det viktigt att ha koll på orden syfte och frågeställning. Vad är syftet med uppsatsen som ska skrivas? Vilken eller vilka frågor ska uppsatsen belysa och ge svar på? Är syfte och frågeställning för vaga så ska handeldaren ge studenten vägledning, snäva in och konkretisera. Annars blir arbetet med uppsatsen ett famlande i mörker.
Livet behöver också snävas in och konkretiseras ibland. Inte snävas in så att man blir trångsynt, dock. Men, vad är viktigt och vad är oviktigt? Vilka frågor ska jag fokusera på, och vad är syftet med det jag gör? Hur ska jag uppnå mina mål, och kunna ge svar på de uppställda frågorna? Någonstans handlar det väl om att vårda livet, och inte fokusera på allt oviktigt.
Människan vill framgång och utveckling, och har så svårt att acceptera motgång och tillbakagång. Precis som farmor och hennes virkande, som jag skev om i tidigare inlägg, så är det nog för de flesta. Man vill verkligen inte gå bakåt i utveckling. Det man kan och gör ska ständigt förbättras och förfinas. Karriärstegen ska stå stadigt lutad och ha hela stegpinnar, ända upp till pensionering.
Vi säger ibland att vi hoppas att en människa efter en längre tids sjukdom ska komma tillbaka. Att bara haka i där man en gång var och leva i en förlängning av det friska och välmående. Men är det så? Jag ställer frågan, men ger utrymme för egna tankar. Man kan förmodligen, mellan raderna, ändå få en bild av hur jag ser på saken.
Foto: Erik Ohlsson.
I mitt skrivande återkommer jag ofta till min farmor. Kan inte svara på varför det är så, men så är det i alla fall. Farmor hade ingen katt att sjasa iväg, men annars var hon mycket lik den lilla, lilla gumman i Elsa Beskows saga. Farmor bodde hela sitt liv i byn Brattby, mellan Umeå och Vännäs. I min barndom bakade hon bröd i bagarstuga tillsammans med en annan tant i byn. Det var aldrig små satser deg som knådades i det blå- och rödmålade degtråget. Jag minns att det rådde en speciell stämning i bagarstugan, de korta stunder man fick ”hälsa på”. Djup koncentration och inte så mycket prat. Farmor var den som kavlade ut degen till kakor.
Att virka var ett annat intresse som farmor hade. Ordet Intresse känns lite malplacerat i sammanhanget. Farmor gjorde saker, och fick saker gjorda, i tysthet, eller gnolandes på någon visa. Hon virkade ofta runda dukar, som blev ungefär 20 cm i diameter. Under en period gjorde hon dem i 7-8 olika färger, ofta med flera nyanser grönt. Efter en stroke fick farmor svårt att virka. Jag vet att man ordnade med grövre virknålar och garn som skulle vara lättare att virka med. Men inte ville farmor virka pannlappar, då hon var van att göra fina, runda dukar.
Mitt förra inlägg hette ”En dålig sida” och handlade om min medfödda CP-skada. Känner dock att rubriken nog blev lite för negativ. Kanske att det hade varit bättre med ”En mindre bra sida”. Men jag låter den rubriken vara som den är, och skriver detta istället.
Skadan påverkar mig inte så mycket i vardagen och är en del av mig, på gott och ont. Missförstå mig rätt! Det är omöjligt att säga hur det hade sett ut, om hjärnskadan inte hade uppkommit. Förmodligen har mina färdigheter, val av intressen och annat i livet påverkats av CP-skadan. Förhoppningsvis har den även bidragit till att jag kompenserat upp mina svaga sidor med några goda.
Jag har en dålig sida. Egentligen har jag väl flera dåliga sidor, ungefär som de flesta människor. Men den ena sida av min kropp, den högra, är sämre än den vänstra. En liten hjärnskada från födseln gör att förmågan att styra min högra kroppshalva är aningen begränsad. Även känsel och styrka är nedsatt. Ska man ha finare ord på det hela så blir det Cerebral Pares, förkortas CP, och Hemiplegi, det vill säga en nedsättning av halva kroppen.
Den sjukgymnast jag hade när jag var barn har förklarat ungefär såhär: Det finns en sårbarhet hos personer med en CP-skada, och hjärnan blir fortare trött. Minns speciellt ordet Sårbarhet. Sjukgymnasten sa också att man inte får så mycket gratis, vad gäller inlärning och fysisk träning. Man blir inte speciellt mycket bättre på att spela piano av att sitta och träna på att skriva på dator och tvärt om. Det var ganska nedslående ord att höra då jag var 12-13 år gammal, men det har också varit en hjälp att tidigt få vetat förutsättningarna.
Jag har fått lägga ganska mycket tid på det jag ville, och vill, bli bättre på. Handarbete, musicerande, fotografering, och allt annat jag hållit på med genom åren. Jag tänker ibland på hur långt jag kunnat gå om inte jag haft min skada. Å andra sidan hade förmodligen min uthållighet varit sämre utan skada, så det tar kanske ut vart annat. Några vintrar kämpade ganska ihärdigt med att åka skidor, och minns min besvikelse då jag ändå blev frånåkt av betydligt yngre elever. Men jag fortsatte ändå att åka skidor. Livet handlar om så mycket mer än att bli bäst!
En av de första gångerna jag kom i kontakt med begreppet Helande stenar var en granskande tidningsartikel, där personer som var inskrivna hos arbetsförmedlingen fått någon form av kristallterapi. Jag kommer inte ihåg så mycket av innehållet i artikeln, mer än att artikelförfattaren var mycket kritisk till att skattepengar kunde gå till sådant. Och jag ska varken förorda eller avfärda kraften hos denna terapiform. Det har jag helt enkelt för lite förstånd till att göra.
Men… Att hålla en len och fin sten i handen, som man fått av någon man tycker mycket om, kan vara helande för själen. Speciellt om man fått den med orden: ”Den här tycker jag du ska ha, den måste du spara!”
Att det kan vara läkande att sitta på en stor sten vid en norrländsk sjö. Höra alla ljud och hoppas på lite mera vind så att myggens antal ska avta något.
muminpappablog 