Jag har en dålig sida. Egentligen har jag väl flera dåliga sidor, ungefär som de flesta människor. Men den ena sida av min kropp, den högra, är sämre än den vänstra. En liten hjärnskada från födseln gör att förmågan att styra min högra kroppshalva är aningen begränsad. Även känsel och styrka är nedsatt. Ska man ha finare ord på det hela så blir det Cerebral Pares, förkortas CP, och Hemiplegi, det vill säga en nedsättning av halva kroppen.
Den sjukgymnast jag hade när jag var barn har förklarat ungefär såhär: Det finns en sårbarhet hos personer med en CP-skada, och hjärnan blir fortare trött. Minns speciellt ordet Sårbarhet. Sjukgymnasten sa också att man inte får så mycket gratis, vad gäller inlärning och fysisk träning. Man blir inte speciellt mycket bättre på att spela piano av att sitta och träna på att skriva på dator och tvärt om. Det var ganska nedslående ord att höra då jag var 12-13 år gammal, men det har också varit en hjälp att tidigt få vetat förutsättningarna.
Jag har fått lägga ganska mycket tid på det jag ville, och vill, bli bättre på. Handarbete, musicerande, fotografering, och allt annat jag hållit på med genom åren. Jag tänker ibland på hur långt jag kunnat gå om inte jag haft min skada. Å andra sidan hade förmodligen min uthållighet varit sämre utan skada, så det tar kanske ut vart annat. Några vintrar kämpade ganska ihärdigt med att åka skidor, och minns min besvikelse då jag ändå blev frånåkt av betydligt yngre elever. Men jag fortsatte ändå att åka skidor. Livet handlar om så mycket mer än att bli bäst!
muminpappablog 